Obemannade flygfarkoster som en del av stridsavdelningens spaningsverksamhet - tankar om prestationskrav och användning

Pansarbrigaden 25.8.2017 13.58
Pressmeddelande

De mekaniserade och motoriserade stridsavdelningarna (nedan stridsavdelningarna) får gradvis ta i bruk obemannade flygfarkoster (Unmanned Aerial Vehicle, UAV) för spaningsuppgifter och det är också möjligt att stridsavdelningarnas lägre ledningsinstanser i framtiden kommer att få lättare obemannade flygfarkostsystem till sitt förfogande. Denna artikel behandlar allmänt de prestationskrav som ställs på stridsavdelningens spaning och på de obemannade flygfarkosterna som en del av denna verksamhet. Artikeln behandlar även hur obemannade flygfarkoster används.

Organisation


Anfall är stridsavdelningens huvudstridsslag. Stridsavdelningens stötstaffel består av fyra pansarenheter, vilkas art beror på vilken typ av trupp det är frågan om. (bild 1). Även om stridsavdelningen samtidigt kan anfalla i flera riktningar, får inte bredden på dess anfall vara större än några kilometer.  Stridsavdelningens ytspaning består av pansarspaning, som avancerar endast en kort sträcka framför truppen och utreder vilket slag av fiende som befinner sig på vilka nivåer, vilket gör det möjligt att rikta huvuddelarna mot strid vid rätt tidpunkt.
De obemannade miniflygfarkostsystem (MUAS, Mini Unmanned Aerial System, mini-UAV-system) som snart tas i bruk, kommer att placeras i stridsavdelningens stabskompani och kommer att stöda rekognoseringen och eldanvändningen inom hela stridsavdelningen. Användningen av de obemannade flygfarkosterna borde planeras så att de ingår i stridsledningscentralernas stridsplan på ett sådant sätt, att spaningsinformationen och spaningens förmåga att reagera i realtid alltid står till förfogande, då den behövs för att verkställa stridsavdelningens stridsplan.


 Bild 1.

 
 
 
 
 

Stridsavdelningen bereder sig på att anfalla snabbt och ibland också långa sträckor och oftast i anslutning till någon annan trupps strid, och mest sannolikt in på någon annan trupps område eller genom området (bild 2.). I detta fall borde den högre ledningsinstansen producera lägesuppgiften och på basis av den och iakttagelser av de trupper som redan befinner sig i området fatta beslut om stridsavdelningens användning. Det skulle vara ytterst speciellt, om stridsavdelningen själv blev tvungen att rekognosera i flera olika, alternativa anfallsriktningar inom andras områden, eller blev tvungen att själv fatta beslut om sin egen användning. Sålunda kan man anse att stridsavdelningens egen spaning i egentlig mening inleds först i det skedet då den får en klar anfallsuppgift. Det är emellertid lätt att förstå risken för att man redan i det här skedet skulle ha förorsakat spaningsförmågan med UAV-system förluster genom att använda den för att ”kika och säkerställa” på andras områden. Eftersom en trupp av en bataljons storlek enligt taktikens allmänna läror kan slå ett kompani och kämpa oavgjort mot en annan bataljon, är förberedelsetiden troligtvis mycket kort. Det beror på att fiendens kompani eller bataljon redan är en trupp på så låg nivå, att man även i bästa fall har kännedom om dess rörelser endast en eller ett par timmar tidigare

Bild 2.

Vid ett anfall är det stridsavdelningens spaningsverksamhets huvuduppgift att utreda, ifall det är möjligt att avancera längs den planerade rutten, vilka fiender man måste slå på vägen och var, samt därefter vilka trupper som är verksamma inom målområdet. Omedelbart då situationen börjar utvecklas måste man naturligtvis börja få förhandsinformation om fiendens reaktioner, eller om hur hjälptrupperna ska riktas, och hela tiden kan indirekt eld användas mot de observerade målen. Pansarspaningens förmåga att producera information begränsar sig i huvudsak till uppgifter om var fiendegrupperingens främre kant befinner sig, vad fienden gör och vid behov till uppgifter om eldanvändning samt byte av frontansvar med förtruppen. Att reda ut vad som döljer sig i grupperingen hos den fiende man mött och hur fienden reagerar bakom sin främre kant hinner ytspaningen inte ta ställning till, eftersom den måste fortsätta in på djupet för att utreda nästa nivå. Detta är det så kallade ”svarta hålet” inom spaningsverksamheten, och det är här det största behovet av spaning med obemannade flygfarkoster föreligger.


Spaningen med obemannade flygfarkoster (i fortsättningen UAV-spaning) producerar, precis som pansarspaningen, rå spaningsinformation, som sedan analyseras av stridsavdelningens ledning. Då stridsavdelningen anfaller måste tyngdpunkten ligga på att i realtid samla in information, som inverkar på det pågående aktionsskedet. I olika skeden kan UAV-spaningen också utnyttjas för att precisera den fiendeinformation som pansarspaningen fått eller tvärtom (bild 3). Stridsavdelningens strid består av enheternas eller enhetsparens strider, och det beror på slutresultatet av dessa strider i det aktuella ögonblicket, hur hela stridsavdelningens uppgift ska fortsätta. Fiendeläget i en enhets uppgift kan t.ex. bestå av några specialvapensystem (robotvagn, granatkastarvagn eller dyl.), eller t.ex. en förstärkt pluton. P.g.a. pansartruppens anfallshastighet finns det knappast någon möjlighet för enheterna att använda någon annan spaningsmetod än spejare eller spetspluton. I denna situation är enhetens fiendeinformation vid anfallets början helt beroende av stridsavdelningens spaningsverksamhet. Spaningen måste alltså i stridsavdelningens enskilda stridsskeden svara mot ytterst detaljerade informationsbehov (bild 4), och inte så mycket mot omfattande taktiska helheter.

 


 

 Bild 3.

Bild 4.

 
 
 
 
 
 
Ledningsförhållanden

Under framryckningen förändras situationen ständigt och varje nytt avgörande av kommendören för stridsavdelningen ger genast upphov till ett nytt behov av information. Då är det väsentligt att den som utför UAV-spaning (t.ex. den dejourerande chefen, spaningschefen eller spaningsofficeren i stridsledningscentralen), precis på samma sätt som chefen för pansarspaningsplutonen, står i talradioförbindelse med kommendören för stridsavdelningen och är medveten om läget i fråga om stridsavdelningens spets, själv har koll på ytläget och står i förbindelse med kommendören för stridsavdelningen. Detta innebär, att den som manövrerar en obemannad flygfarkost snarare borde befinna sig på en framskjuten kommandoplats i förhållande till stridsavdelningen (den stridsledningscentral som har ledningsansvaret) eller t.o.m. vid kommendörens rörliga kommandoplats (ledningsvagn) än exempelvis långt bak i ansvarsområdet vid stridsavdelningens stab.
Då ett stridsskede eller stridsslag medger att en obemannad flygfarkost överlåts att användas för annat syfte kan dess användare naturligtvis befinna sig vid stridsavdelningens stab eller t.ex. med tanke på eldanvändning på pansarhaubitssektionens kommandoplats. I det fallet bör situationen vara sådan, att stridsavdelningens delar inte har fiendekontakt (t.ex. då stridsavdelningen väntar som reserv för en högre ledningsinstans), eller då det i alla fall finns ett starkt skäl att anta att situationen för huvuddelarna inte oväntat börjar utvecklas i en ogynnsam riktning (t.ex. då fienden redan lösgör sig och någon annan egen trupp håller på att ta över frontansvaret). I liknande situationer som den föregående ska man trots allt akta sig för att förorsaka ”onödiga förluster” för UAV-spaningssystemet, vilket nämndes tidigare.

Systemens begränsningar

Bäst skulle en obemannad flygfarkost, som kan sändas upp i luften inom några minuter utan separata förberedelser, svara mot anfallsstridens omedelbara spaningsbehov (mikro-UAV-system). Ifall det är frågan om ett tyngre system (t.ex. Orbiter II, som har anskaffats för stridsavdelningarna) skulle det vara en fördel att den obemannade flygfarkosten kan användas framifrån, även om den skulle manövreras längre bak i ansvarsområdet. Det förra alternativet är möjligt också med stridsavdelningens framtida system, men det skulle kräva flera styrenheter per farkost.
Då det gäller UAV-systemets storlek skulle det vara bäst, ifall det kunde transporteras i eldledningscentralens ledningsvagn tillsammans med annan materiel, för det första därför att det inte finns tillräckligt många extra pansarbandvagnar för allt detta och för det andra för att alla onödiga fordon försvårar stridsavdelningens verksamhet genom att skapa oreda i stridsordningen. Å andra sidan torde det vara självklart att ett fordon på hjul, eller rentav ett icke terrängdugligt sådant, är olämpligt för uppgiften.

Framtiden

Samtidigt då man börjar anpassa de första UAV-systemen till stridsavdelningens rutiner, är det viktigt att hela tiden, jämsides med detta, samla in de informationsbehov som spaningen har och som kunde tillgodoses genom att UAV-system placeras på grundenhets- eller plutonnivå eller t.o.m. på gruppnivå (bild 5.). På så sätt kunde behovet att rekognosera enskilda mål med hjälp av stridsavdelningens UAV-system minskas och man kunde koncentrera sig helt och hållet på flankerna och på djupet i fiendens gruppering. För tillfället är det emellertid förståeligt att man först vill fokusera på spetsenhetens eller enhetsparets framgång och sedan på att stödja huvuddelarna, dvs. underrättelseverksamhet, som i hög grad sker i realtid och på en låg nivå.

 

Bild 5.

 
Bilder

Bild 1. 
Olikheter mellan sammansättningarna i en mekaniserad och motoriserad stridsavdelning. Även mellan stridsvagnskompaniernas stridsvagnar (MEK - LEO2A6, MT - LEO2A4) och mellan pansarjägarkompaniernas gruppers vagnar (MEK - BMP-2Mod, MT - MT-LBv) finns det skillnader.

Bild 2.
Exempel på stridsavdelningens uppgifter då man förbereder sig på att anfalla en försvarande brigads område. 
A - för att stöda en bataljon
B - (för att anfalla) de bakre delarna av fiendens huvudtrupp 
C - för att slå ett flankhot. Observera fyra andra förberedelseuppgifter som riktar sig mot helt andra områden.

Bild 3.
Exempel på samarbete mellan pansar- och UAV-spaning.
 A - Pansarspaningsplutonen möter fiendens förtrupp på huvudstråket och beger sig in på djupet via flanken, UAV-spaningen får i uppdrag att utreda fiendens styrka.
B - UAV-spaningen observerar någon form av gruppering i ett skogsbryn bakom en fabrik, pansarspaningsplutonen får i uppdrag att utreda vilket slag av fiende det är frågan om.

Bild 4.
Exempel på stridsavdelningens spaning på spetsenhetens anfallsrutt.
A -UAV-spaningen observerar vid stridsvagnskompaniets etappmål (TAV1) en pansarinfanterivagn på byggnadens bakgård och utreder huruvida fienden riktar ett motanfall mot stridsavdelningens etappmål (TAV2). Pansarspaningsplutonen fortsätter mot stridsavdelningens mål och rekognoserar samtidigt pansarvärnsplutonens ställningar på åsen i stridsvagnskompaniets mål (TAV2).
B- UAV-spaningen utreder att fienden, som bakifrån parken uppehåller pansarjägarkompaniet vid dess etappmål (TAV1), är en pansarvärnsgrupp och upptäcker mellan höghusen en stridsvagnspluton, som väntar på anfallsorder. Pansarspaningsplutonen lämnar kvar en pionjärspaningspatrull, som säkrar en bro som ingår i pansarjägarkompaniets anfallsmål (TAV2).

Bild 5.
Principbild som visar målsättningen för stridsavdelningens UAV-spaning. Före anfallet (utmärkt med blått) rekognoserar stridsavdelningens obemannade miniflygfarkoster stridsavdelningens etappmål (TAV1). I anfallets första skede utreder spetskompaniets mikroflygfarkoster först etappmålet och därefter kompaniets egentliga anfallsmål, samtidigt som stridsavdelningens miniflygfarkoster rekognoserar flankerna och området för stridsavdelningens anfallsmål (TAV2).   Plutonernas mikroflygfarkoster rekognoserar plutonernas anfallsområde. I det tredje skedet rekognoserar de mikroflygfarkoster som används av huvuddelarnas kompanier och plutoner på samma sätt som ovan, samtidigt som stridsavdelningens miniflygfarkoster spanar i den riktning som lämpar sig för fiendens motanfall samt i riktning mot stridsavdelningens förberedelseuppgift.

Major Tero Mikkonen

Tidigare publicerad i nummer 4/2016 av tidningen Panssari-lehti, vars förläggare är Panssarikilta
 
Joukko-osasto Parolannummi, Hattula