Hoppa till innehåll

Paradmönstring på självständighetsdagen 6.12.2022 Fredrikshamn, fältandakt

Försvarsmakten
Utgivningsdatum 6.12.2022 12.27
Pressmeddelande

Text Lukas 19:1 -10

Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: »Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.«Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: »Han har tagit in hos en syndare.« Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: »Hälften av vad jag äger, Herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.« Jesus sade till honom: »I dag har räddningen nått detta hus – han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.«

Andaktstal

Bästa självständighetsdagsfirare! När hände det dig senast någonting, som fick dig att känna dig viktig och betydelsefull? Vad fick dig att känna på det sättet? Eller sade någon någonting till dig? Hur kändes det? Vad fick det dig att tänka?

Berättelsen om Sackaios är kanske inte så vanlig som bibeltext för en andakt på självständighetsdagen. Jag valde den för att den är en stark berättelse om hur en till synes obetydlig händelse får människan att vakna upp ur en dröm, där betydelselöshet och förvanskningar råder.

Vid vigslar läser man ofta som psalmtext ett utdrag, som slutar med orden:
”Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom.” Man behöver naturligtvis mat och tak över huvudet. Men Sackaios var inte lycklig fastän han hade hus och många ägodelar. Han saknade något viktigt. Han hade förlorat sig själv och sin självaktning.

Som präst vid ett truppförband har jag märkt att då man i en beväringspluton gör saker tillsammans och uppmuntrar varandra, ger det alldeles otroliga erfarenheter, även om själva uppgifterna kan vara jobbiga och obekväma. På motsvarande sätt höjde inte ens trevliga uppgifter humöret, om man var tvungen att utföra dem ensam eller om det var dålig stämning i gruppen. Det som är avgörande är hur man möter en annan människa och hurdan interaktionen, som då uppstår, är.

Tillsammans skapar vi trygghet, såväl med bekanta som med totala främlingar. Gör någon gång följande test. Då du går till butiken eller uträttar andra ärenden, stanna för en stund upp bredvid någon du möter, någon du inte känner sedan tidigare.

Om någon ler mot dig vid kassan, ta emot leendet och besvara det. Om du har haft en dålig dag, berätta det för någon, som orkar lyssna på dig en stund. I och med testet blir du kanske besviken då och då. Men säkert får du också varma erfarenheter. Åtminstone märker du vilken skillnaden är mellan att möta någon och inte möta någon.

Tillsammans skapar vi trygghet, då vi ser till att ingen skuffas eller faller överbord. En till synes liten gärning kan vara tillräcklig: ett uppskattande möte, att be nå-gon om hjälp och att hjälpa någon. Dessa små gärningar kan få stor betydelse. Du klarar det. Jag klarar det. Tillsammans klarar vi det. Därför att där det finns medkänsla, där två eller tre möter varandra med kärlek, där är Gud själv närvarande.

Bön

Allsmäktige Gud, folkens härskare.
Idag tackar vi dig för detta goda land,
som du har givit oss.
Vi tackar dig för din nåd, med vilken du har väglett vårt folk genom många svå-righeter och strider fram till denna dag.

Ge oss entusiasm och styrka att ta hand om varandra och förmåga att verka tillsammans.

Vägled oss genom ditt ord, 
så att vi håller oss på din viljas väg och
hittar hem till vårt himmelska fosterland.
Detta ber vi om i vår Herres Jesu Kristi namn.
Amen.