Kommendören för armén: ”Kompani väckning” - lever vi i tiden

Det är tidig morgon, vid sexsnåret och det är dags för de nya rekryternas första morgonväckning.

Jag följer med arrangemangen för morgonsysslorna i ett av arméns truppförband. Hur känns det för de unga männen och kvinnorna? Före väckningen återvänder jag i minnet till mina egna erfarenheter i början av 1980-talet i motsvarande situation. Har det skett någon förändring?

Efter väckningsmeddelandet blir det inte något hejdlöst oväsen och skrikande. Gruppledarna berättar mycket lugnt för de nya rekryterna vad de ska göra härnäst. De ska gå och tvätta sig i lugn och ro, klä på sig, bädda sängen och göra sig färdiga för att gå och äta frukost. Inget jäktande, inget oväsen och sakliga svar på försiktiga frågor. Jag är nöjd med det jag ser och med det jag inte hör, nämligen onödigt oväsen.

Det är en konst att leva i tiden. Vi fastnar ofta i gamla vanor utan att fundera över om de är vettiga eller inte. Vid försvarsmakten regleras många uppgifter i reglementen och direktiv, men det viktigaste är hur föreskrifterna tillämpas i praktiken. Sunt bondförnuft hjälper många gånger. Då man frågar sig själv om någonting är förnuftigt, får man i många fall rätt svar automatiskt.

Låt oss ta soldatens morgonsysslor som exempel. Avsikten med dem är att inom rimlig tid förbereda soldaterna för dagens kärnverksamhet, dvs. utbildningen. Truppen och därmed den enskilda soldaten ska ha tvättat sig, klätt på sig, bäddat sin säng och fått frukost. Allt detta är en förutsättning, alltså för var och en, för att man ska kunna påbörja arbetet. Ju lugnare och utan krumbukter detta löper, desto bättre.

Gamla föreställningar och vanor är svåra att utrota, men armén har gjort stora framsteg inom detta område. Soldatens färdigheter förbättras inte av att ledaren står bredvid och skriker röd i ansiktet eller ger order om onödig exercis, som inte för själva saken framåt. För detta har man arbetat och arbetet pågår fortsättningsvis.

Ledare på olika nivåer övervakar och instruerar nya ledare i riktiga tillvägagångssätt. Samtidigt måste vi som soldater informera allmänheten om soldatens och beväringens vardag, vara öppna för respons och vid behov göra ändringar i våra förhållningssätt. Vi har inte råd att låta den bild om hur man behandlar människor, som har uppstått genom finländska militärfarser eller utländska filmer om soldatlivet, leva vidare.

Jag är övertygad om att vi genom förnuftigt handlande och med förståelse för den tid vi lever i och ungdomen som har vuxit upp under den kan uppnå mycket bättre utbildningsresultat än genom "bråkmentaliteten" som skildras i filmerna. Detta blir bevisligen synligt i den respons som beväringarna ger vid tjänstgöringens slut.
Ja, vi lever i tiden. Låt oss göra det även i fortsättningen.

Kommendören för armén,
Generalmajor Petri Hulkko